Papel pra caramba – papper, papper, papper …

(innan ni börjar läsa, öppna Spotify-länken, blir roligare att läsa är ni lyssnar på låten, ni förstår snart varför… hehe)

http://open.spotify.com/track/2oTDOIAdsxPTE7yAp4YOcv

Så har jag för första gången gjort mig bekant med den Brasilianska byråkratin. När man reser in i detta vackra land kan man stanna 90 dagar. Vill man stanna lite längre, vilket ju jag vill, kan man ansöka om att få stanna 90 dagar till, dvs får en förlängning. För att göra detta besöker man den federala polisen, Polica Federal (PF). Detta kan inte sägas vara något än en byråkratins högborg som skulle få den mest luttrade svenska myndighetsperson att bli grön av avund. Till er som på något sätt tycker er ha upplevt det svenska systemet som tidsödande, byråkratiskt och krångligt vill jag bara säga att det här tar det hela några steg till.

Inför ett besök hos PF ser man förstås till att vara förberedd för att slippa behöva vända tillbaka med oförrättat värv. Så även jag, allt ifrån att gräva fram inresekort (som jag av någon slags högre nivå av intuition sparat, brukar inte göra sådant) till att ta fotostatkopior av mina kreditkort. Givetvis tyckte jag, organiserad som jag är, att jag var förberedd. Vad tror ni, räckte detta? Näe, förstås inte.. .haha. Men först lite om tjusningen av fritt företagande här i Brasseland.

Hur vet man att man har kommit till en plats som många gringos (främlingar) besöker ofta? Vad sägs om parkering (som är en egen livsform i Brasseland) som omgärdar hela byggnaden. Olika priser (alla rätt dyra) och med villkor som brassar inte skulle köpa. Hur som haver, det är första gången jag ser så många olika Estacionamente (Parkering) på samma plats, gissar att det var en duktig huggsexa om platserna när det begav sig.

Inne i själva PF-byggnaden, ett apstor byråkratgrått schabrak börjar köandet direkt. Först registrera besöket, därefter kö nr 1. När jag kommer fram, efter ca 30 minuter, får jag givetvis veta att det saknas handlingar. Dessa handlingar (e-biljetter för flyg etc) kräver givetvis inloggning i mail och som av en ren händelse finns det ett litet apdyrt internetcafé inhyst i en tidningskiosk. Så en liten stund senare återvänder jag och ställer mig i samma kö. När jag kommer fram, denna gång efter ”bara” cirka 20 minuter eftersom de öppnat några kassor till, får jag veta att jag ju måste betala avgiften först och för att göra detta behöver jag ett speciellt dokument som jag kan skriva ut på det där internetcafet som finns i närheten. På min numera hyggligt utvecklade portugisiska frågade jag så snällt jag kunde varför de inte nämnde detta när jag pratade med EXAKT samma person för en liten stund sedan? Efter lite argumenterande skrev hon då ut dokumentet, behöll alla mina andra dokument och skickade mig upp till banken.

Banken finns givetvis i samma hus, på andra våningen, och betalningen där gick fort eftersom de flesta köade på annat håll.

… och det är nu det magiska händer! När jag återigen ställer mig i SAMMA kö för tredje gången hämtar de mig, tar mig förbi de ca 30 andra personer före mig och liksom bara stämplar mina papper och skickar mig vidare. Omtumlad av denna oerhörda smidighet försöker jag ta mig till den fjärde våning jag hänvisats till via hissen. Efter några tafatta försök att ta mig upp till våning 4 frågar jag några städare varför inte detta är möjligt varpå de suckar, typ ”dumma gringo” och pekar på andra sidan byggnaden. Hur kunde jag inte ha förstått att det ju var DEN ANDRA hissen man måste ta för att komma upp till fyran. Ock ock… tänk att de dessa gringos aldrig lär sig… haha.

Nu har det gått ungefär 2 timmar totalt och efter att ha lämnat in alla papper, väntat i ca 10 minuter får jag tillslut tillbaka mitt pass och nu är jag alltså lagligt i landet ett tag till. Ni som tycker att detta låter bökigt skall bara veta hur pass mycket svårare det är för spanjorer, pga att Spanien försvårat inresor, immigration etc för brassar till Spanien svarar givetvis brassarna med samma mynt.. spanjorernas kö såg ut som brödköerna i fd Sovjet när det var som värst.. .stackare!

Ja, det lät väl kul? Något som förhoppningsvis blir bra mycket skojigare är den förestående trippen till Fortaleza i Brasiliens norra delar. En helg med strandliv, hyra en beach buggy och besöka de olika stränderna och lite annat blir perfekt så här på senhösten/förvintern =) Skämt åsido, det är faktiskt senhöst i São Paulo just nu. Just idag skiner solen men ibland kryper temperaturen ner till rysligt kalla 13-14 grader och då fryser brassarna. Faktiskt blir det rätt kallt inomhus eftersom man inte issolerar hus på samma sätt som vi är vana vid. Men, det är inte ett dugg synd om mig, näe.

Tudo bom!

// Brassenick

En ”olycka” kommer sällan ensam heter det väl? – Doente de novo

För att göra en lång historia kort, ibland kan man ha otur med seafood och det hade jag. Cirka 4 dagar senare njöt jag återigen av att äta mat och många andra bekvämligheter man lätt vänjer sig vid… hehe… tyvärr drog jag även på mig den förkylning som stora delar av befolkningen i São Paulo går omkring med såhär på senhösten. Så nu, cirka 2 veckor senare är jag åter nästan helt ok igen. Ja, som ni säkert redan listat ut är det här en lam ursäkt för att jag bloggar rysligt sent… haha!

Men lite förkylning är ju inget som hindrar att istället för träning ägna sig åt lite kultur. T.ex. den fantastiska och ”lätt” morbida utställningen ”Corpus Humanum”. För er som inte känner till denna utställning så är det alltså fd människor, bevarade, uppdelade och på olika sätt tillordnade för att ge full insyn i människokroppen. Trots sin morbiditet (är det ett ord måntro?) kan jag inte annat än att konstatera att det är tämligen fascinerande och om ni får chansen att se denna utställning tycker jag att ni skall ta denna. På tal om kultur så spendera jag även några timmar på stans största fotbollsarena, Estadio Morumbi (dock föredrar vi att kalla den Panetone, kan förklara varför senare) med att se mitt Santos vinna São Paulo-cupen igen för tredje året i rad. 55 000 pers som jublar ikapp är en rätt skön känsla! (se bild nedan)

Jag har även gått och blivit engelskalärare. Många gringos här i SP, åtminstone vi som endera har engelska som förstaspråk eller på annat sätt skaffat oss en bra engelska, blir tillfrågade om att jobba som lärare för brassar som vill bli bättre på engelska. Så efter en kort introduktion och några teoripass kör jag min första lektion med en CFO imorgon tidigt på morgonen. Detta är nog den enda avigsidan, de flesta vill köra sina lektioner före eller efter jobbet… hehe.. men det skall bli skoj!

I fredags körde jag en presentation, ”IT Service management for increased business value” på den svenska handelskammaren. Hyggligt välbesökt, flera stora företag representerade och stort intresse i form av frågor och pratstunder efter presentationen, är mycket nöjd med resultatet. Det är ganska spännande i allmänhet här vad gäller mitt arbetsfält då man kan säga att Brasilien befinner sig 4-5 år efter Sverige/Europa vad gäller IS/IT services i allmänhet. Påminner mycket om den typ av diskussioner jag hade med kunder och andra för 5-6 år sedan.

Sist, men inte minst, jag har nu äntligen hittat en bra klubb för att träna Muay Thai/kickboxning, lustigt nog ligger stället cirka 10 minuter från huset. Så nu skall det tränas, inte minst eftersom jag precis är tillbaka från en två veckors kombination av matförgiftning och förkylning… hehe

Eftersom det nu är senhöst här i Brasseland har vi även bokat in några turer till de lite varmare delarna av Brasilien, uppe i nordöst, kommande veckor. Där är det sommar året runt. Livet är inte svårt här.

Tudo bom!

// Brassenick

Muitas coisas aconteseu – mycket har hänt sedan sist!

Ja hörni, var skall jag börja? Det är ju lätt att säga att ”jag skriver snart” men att finna en stund för att reflektera lite så att det jag skriver inte bara blir någon slags vykort (avd. bollar på straffpunkten vi minns eller?) är inte alltid enkelt. Jaja, ursäkter är som bakdelar, alla har! Hur som haver, det har varit långhelg i Brasilien. Ja, det var det ju förstås i Sverige också för er som klämde till med en dag till, ja Valborg och 1 maj alltså. Jag och Karyna bilade ner till den historiska staden Petropolis strax i närheten av Rio, uppe i bergen. Brasiliens historia är ju för oss svenskar rätt ”ung” med tanke men förstås blir man ju ändå imponerad av palats, vackra byggnader och mycket annat. Dessutom är Petropolis en mycket vacker stad, rysligt snyggt inbäddad bland grönklädda berg och med frisk/klar luft. Vi turistade friskt och gjorde även ett tappert försök att hitta en bar, ja eller en TV-kanal för den delen, som visade semifinalen i fotbollsserien Paulistão (fritt översatt São Paulo-mästerskapen, för hela staten) med mitt favvolag Santos. Tyvärr var såväl barer som TV-kanaler helt ointresserade av att visa fotboll från SP då det ju förstås helt handlar om Rio-mästerskapen. Det slutade med att vi satt på hotellrummet och försökte hänga med på en hackig webbsida. Men, vi vann ju och på söndag är det den första av två finaler.

Fotboll är oerhört viktigt för brassarna. Att inte ha valt ett fotbollslag är nästan likställt med att vara dum i huvudet. Det är ofta den andra eller tredje frågan man får när man lär känna någon ny eller småpratar med taxichaufförer: Qual é o seu time? (fritt översatt: vilket är ditt lag?). Så när ens lag vinner en av ligorna (det finns tre) blir det partaj pra caramba vill jag lova. Det är faktiskt så jag en gång i tiden fastnade för Santos men det är en annan historia.

Tidigare i veckan började jag även (igen) på FAAP för att fördjupa språkkunskaperna, försöker även att prata Portugisiska så fort jag kan och det känns som att det börjar flyta på rätt bra vilket är skoj. Det är ju såååå mycket roligare när man slipper hacka sig fram med ”mat smakar bra” eller ”bra” (om allt… haha) alternativt ”jag inte förstå så mycket, än… ” haha! Men för er som endera har provat eller har för avsikt att lära er detta vackra språk vill jag tipsa om att det egentligen är två språk. Det som talas formellt/skrivs och som gemene man pratar – coloquial (talspråk). Så ofta får man kommentaren att man ju pratar bättre än de flesta brassar eftersom man (inte ännu) behärskar talspråket utan är mer formell/skrivspråkig så att säga.

Ja, jag inser nu att det ju hade varit bättre att skriva fler gånger för jag är inte riktigt klar. Så hämta en kaffe, ta en öl eller varför inte en iskall Caiperinha, för här kommer lite mer. =)

Jag träffade tidigare ordföranden (exekutiv sekreterare) på den svenska handelskammaren här i SP och via honom fick jag även en del andra kontakter (återkommer kring detta). Efter lite samtal om samarbete och annat slutade det hela med att vi nu ordnar ett gemensamt seminarium om mitt arbetsfält, IT Service Management, där vi bjuder in alla medlemmar. Aproligt verkligen, skall bli kul att se hur det är med intresset. Jag skulle vilja påstå att fältet, ITSM alltså, än så länge inte är speciellt moget, t.ex. jämfört med Sverige, vilket innebär att det finns mycket att göra. Men, förstås gillar jag ju utmaningar så det är ju bara att ge sig i kast med det hela. Via Jonas (ordf) träffade jag även en mycket ambitiös och framåt svensk tjej, Cecilia, som med järnvilja och driv helt på egen hand etablerat sig i Brasilien. Inte utan att man blir rätt imponerad av någon som inte känner en kotte, inte kan språket men ändå liksom bara åker över och nu har hon lyckats, mycket inspirerande!

Tyvärr inträffade något mycket tråkigt tidigare i veckan. Man hade köldrekord, den kallaste kvällen på många år. Brassarna frös långt in i benmärgen och faktiskt var det inte utan att t o m jag huttrade lite. Förstå hur kallt det är här när temperaturen kryper neråt 13 plusgrader!!! Stora svarta rubriker i tidningen, tjattrande reportrar i radio och på TV och alla pratar om den hemska kylan. Ja, och förstås kommer den från Argentina, kanske trampar jag någon på tårna nu men det känns som att brassarna skyller det mesta som de inte gillar på Argentina. Rätt skoj, kanske lite som Sverige och Norge, dvs egentligen gillar de varandra men det finns en ”liten” rivalitet” som mynnar ut i många skämt.

I helgen väntar löpträning (premiär på milen), final nr 1 i Paulistão för mitt Santos en mycket annat skoj, nästa vecka lär bli lika späckad. Faktiskt har vi (mot bättre vetande?) anmält oss till en löptävling nästa helg, ett kvälls-/nattlopp, skall bli skoj. Brassarna gillar att springa, ja t o m utan boll faktiskt, så det lär nog bli lite av en folkfest.

Ha en skön helg allesammans!

Tudo bom!

// Brassenick

Ps. Bifogar en bild på en gammal Santos-hjälte, Pele, och nästa (better believe it) Nyemar! Ds.